GIFF 2012

Arvetragikomik, 5 hawaiiskjortor av 6

Sin vana trogen balanserar Payne mellan det komiska och det tragiska. Karaktärerna är trovärdiga (även om kompisen Sid kanske är lite väl 'hang loose') och historien är gripande utan att bli sentimental. De bägge yngre förmågorna briljerar (främst Shailene Woodley som äldsta dottern Alex) och Robert Forster är magnifik som en butter, cynisk svärfar. Med små medel, och med en vardagskänsla som tar oss strax utanför det turistiga Hawaii, dras vi in i ett livsöde vi tar till oss, inte minst med Clooneys lågmälda agerande till hjälp.

Nightclubmare, 3 nackplåster av 6

Det kan tyckas som om man sett den här filmen förr: ett nytt blad ska vändas, framtiden ser ljus ut, men så inträffar något som gör att livet drastiskt förändras. Därefter följer en aldrig sinande ond cirkus tills allt går åt helvete. Ibland blir det hysterisk bra, som i Very Bad Things, ibland blir det bara trist och förutsägbart. Avalon tillhör den senare kategorin, men får ändå godkänt, inte minst tack vare Leonore Ekstrands insats som den lätt försupna systern. Att se Johannes Brost som nåt annat än spjuvern från julkalendern för trettio år sen är ju kul, men jag skulle nog vilja ha lite mer motivation till varför de föga älskvärda protagonisterna gör som de gör.

Tjötroadmovie, 3 davidsstjärnor i backspegeln av 6

En bror hjäper motvilligt sin syster, som han inte är helt stormförtjust i, att flytta ut från sitt haverade förhållande. De pratar mest hela tiden och gliringar haglar. Ingen av karaktärerna eller deras interaktion är speciellt trovärdig, men de ofta väldigt träffsäkra replikerna och den avspända självklarhet med vilka de levereras gör att Color Wheel når godkänt.

Munkmord, 3 tatueringar av 6

En deckare, en mordgåta och munkar. Rosens namn? Inte riktigt, här snackar vi buddhistmunkar i Thailand. Det är lågbudget på klippning och bearbetning, men hög klass på fotot. Själva historien är som vilket avsnitt av vilken dussindeckare som helst, men det är ju lite festligare att det utspelar sig i en i sammanhanget udda miljö.

Aboriginmisär, 2 c-ord av 6

De europeiska kolonisatörerna har systematiskt utnyttjat ursprungsinnevånarna, i Amerika, i Afrika och inte minst i Australien. Resultatet har blivit att folket i många fall lever i missbruk och våld. Unge Daniel växer upp mitt i denna misär, och det går ännu värre när han slår sig i lag med de lokala knarklangarna. Det är otäckt, tragiskt och ett rejält svordomskryddat. Det är dessutom ganska långsamt och trist, tyvärr.

Asaanimationsaction, 4 pixies/leprechauns/dwarves/elves/goblins av 6

Med dataanimationens framsteg kan numera andra studior än Disney och Pixar, och andra länder än USA hävda sig i den animerade genren, iaf om man har en bra historia. Det har egentligen inte LoV:T, förutom de välbekanta, men väldigt fritt tolkade asagudaberättelserna. Det är fartfyllt och fullt med slapstick för de yngre, men som vuxen saknar man lite av det mångbottnade ovan nämnda studior brukar leverera, även om vissa subtila hintar finns. Generellt, ett småkul äventyr med schucker design.

Barnautnyttjande, 4 generationer av 6

Vi möts i inlednings scenen av en 11-årig flicka i flätor, hoppandes hage och lekandes med dockor, sinnebilden fór det oskuldsfulla. Så mycket tydligare blir då den gradvisa övergången till det som hennes mor , i sitt tycke helt normala , fórvandlar henne till. Isabelle Huppert som mor och Anamaria Vartolomei som dotter är fullständigt fenomenala i denna tragiska och rättframma historia, baserad på regissören Eva Ionescus eget livsöde. Klart sevärd.!

Kammarkomik, 5 tulpaner av 6

I vad som mycket väl hade kunnat fungera på scen får vi träffa paren Nancy & Alan och Penelope & Michael, suveränt gestaltade av Kate Winslet, Christoph Waltz, Jodie Foster och John C Reilly. Den till en början till synes artiga och pinsamt politiskt korrekta konversationen blir gradvist allt mer utlämnade, både av självet, partnern och till sist även motståndarparet. Vassa repliker, skicklig dramaturgi och en ettrig närhet levereras med en rejäl dos svart humor. Lysande!

Rockrolighet, 3 filippinska slanguttryck för kroppsdetaljer av 6

Med soulen utbytt mot rock och Dublin utbytt mot Manila framstår Rakenrol som något slags Commitments light. Och även i filippinsk tappning verkar historier om band med drömmar som splittras (delvis pga att personliga känslor bandmedlemmarna sinsemellan tar över) fungera. Efter en mycket fartfylld och nydanande öppning sjunker tempot och övergår mer till ordinärt berättande. Det hela är en ganska enkel, men klart underhållande bagatell. Jag undrar om det är ett medvetet val att musiken som framförs inte är speciellt bra? Det är ju trots allt ett nystartat garageband det handlar om. Jag får väl fråga Quark nästa gång jag träffar honom.

Pararellationsdrama, 4 avbrott av 6

Det inleds fantastiskt, med utsökt foto och effektivt utnyttjande av Pink Floyds 'Breathe'. Vi får stifta bekantskap med två parallella berättelser: Den ena, mycket stark, utspelas i nutid om en framgångsrik DJ i Montreal, den andra, ännu starkare, om en mor som är fast besluten om att inte låta sin sons Downs syndrom stoppa hans potential. Vallée är mästare på det visuella, och små detaljer som återkopplar till andra händelser i filmen kryddar anrättningen. Det som drar ner betyget en del är att kopplingen mellan de bägge parallella historierna är något övernaturlig, vilket inte riktigt angavs vara möjligt i filmens interna regelverk.

Mannekängmakeri, 3 brutna kontrakt av 6

I modellvärlden rekryteras flickor så unga som 12 år från hela jordklotet och skeppas främst till Japan. I en dokumentär som inte riktigt går på djupet får vi följa Anya från Novosibirsk och hennes umbäranden i Japan, samt forna modellen, numera talangscouten, Ashleys fortsatta modelljagande. Hon letar blåögt upp nya talanger, trots att hon tycks vara medveten om riskerna för prostitution eller finansiell skuld.

Despotdokumentär, 2 brev av 6

Diktaturen i Iran är en av världens grymmaste. Det vet vi. Men när medlemmar av den sk gröna rörelsen skjuts till döds under en fredlig demonstration rågas måttet, framför allt för offrens anhöriga. Att göra en dokumentär om de vanförhållanden som råder i varje teokrati är ett lysande tillfälle att kritisera själva roten till det onda: religion, men det törs inte Manon Loizeau göra. Dessutom är det alldeles för långsamt och upprepande. Och till yttermera, Manon Loizeau saktfärdigt och repetitivt. Samt långsamt och upprepande.

Zimromcom, 2 skönhetssalongbesök av 6

Playing warriors av Rumbi Katedza finns ännu inte på IMDb, så jag fick använda en närliggande titel. Det är glada amatörer, tvivelaktiga skådisar, klyshiga repliker, plastigt foto och förutsägbar handling. Men det är gjort med stor glädje, och det är något så ovanligt som en långfilm från Zimbabwe, så lite kul är det.

Kungaromantik, 3 pilleraskar av 6

Det blir över förväntan när Madonna för första gången sätter sig i regissörsstolen. Två parallella handlingar berättar historien om prins, och kortvarigt kung, Edward av England och hans kärlekssaga med den ofrälse och amerikanska tvåfalt skilda Wallis, samtidigt som en historiker i nutidens New York får genomlida motsvarande umbäranden som en gång Wallis. Inte dåligt, men heller inte helt underbart.

Workshopkulturkomedi, 4 kulturkommunister av 6

Villa Thalassa - helgen vecka 48 av Robert Lillhonga finns ännu inte på IMDb, så jag fick använda en närliggande titel. Med konceptet 'weekendfilm' får vi följa ett avdankat, misslyckat rockband från Malmö när de hamnar i ett slags kombinerad dokusåpa / workshop där vinnaren får en chans att nå sin sanna potential. Det kryllar av mer eller mindre färgstarka kulturpersonligheter, den ene mer tragikomisk än den andre. Med små medel, utsökt skadespeleri och upplyftande manus blir resultet klart trivsamt.

Nativitetsdramedi, 4 kuddkrig av 6

En tämligen rättfram historia, baserad på en verklig händelse, om ett gäng gymnasieflickor som bestämmer sig för att bli gravida i solidaritet med sin kompis. Överlag gedigna skådisinsatser och trovärdiga karaktärer, med en total och uppfriskande avsaknad av moraliska pekpinnar.

Veteranapati, 4 rostiga rör av 6

Cardellini är briljant som den från Afghanistan hemvändande veteranen och tvåbarnsmamman som halvhjärtat försöker återväcka sin livsgnista. Det är kargt och lågmält, och man får samma apatiska känsla som Cardellini förmedlar. Lite mer trauma hade kanske inte skadat, men annars en helt sevärd film.

Suicidaldrama, 4 cups of tea av 6

Hesther är emotionellt förfördelad. Rachel Weisz är, i vanlig ordning, fenomenal. Filmen utspelar sig i 50-talets London, och känslan är att den lika gärna kunde ha spelats in ungefär då, inte minst tack vare musiken. Historien är inte så mycket att skriva hem om, utöver det att i det här fallet är kvinnan som lämnar sin trygge, kärleksfulle man för en yngre snygging, istället för, som oftast, tvärtom. Ett överraskande slut och närmast perfekt skolengelska bidrar till filmens goda kvalitéer, även om den bitvis kan kännas lite väl långsam.

Prostitutionsporträtt, 5 pesos av 6

Livet och dess vedermödor porträtteras från tre olika ställen i världen. Gemensamt för alla tre är att många av kvinnorna inte har nåt rimligt val, utan är mer eller mindre tvingade in i prostitutionen. Men det är ändå milsvid skillnad; i Thailand är det kommers som vilken annan (flickorna bokstavligen stämplar in), i Bangladesh drar och sliter de unga tjejerna i presumtiva kunder, desperata för varje slant de kan få och i Mexico är horandet ett sätt att få råd med crack. Det är tragiskt, rörande, ibland lite tragikomiskt och det visar sig att en del av de intervjuade prostituerade likaväl kunde ha blivit filosof.

Isolationsdramathriller, 4 iPhones av 6

Med ytterst små medel lyckas Mark Jackson få fram en krypande, klaustrofobisk känsla, inte minst tack vare utmärkta Joslyn Jensen i huvudrollen. Det korta skärpedjupet i fotot bidrar också, och resultatet blir en sevärd, och tänkvärd, psykologisk dramathriller.

Finansinspektion, 3 slipsar av 6

En tät, snacksalig film som speglar den senaste (men inte sista) krisen på Wall Street. Generellt gediget uppbyggt med fina insatser av främst Tucci, Spacey, Irons och Bettany. Kanske inte den bästa filmen nånsin om aktiemarknadens tvivelaktiga moral, och inte heller den sämsta.

Kontorskomedi, 4 doftljus av 6

Istället för Abrakadabra var en briljant kortfilm, och de välsnidade karaktärerna och de geniala replikerna får följa med in i långfilmsformatet. En ohelig allians mellan Jönssonligan, Office space och Fight Club blir resultatet av denna svarta komedi (eller är det ett lustigt drama?). Ett lagom antal små historier vävs ihop på ett ganska självklart sätt, och ensemblen gjuter liv i karaktärerna. Lite banal ibland, men klart underhållande.

The Spine ingick i kortfilmspaketet 'The Best of Chris Landreth', tillsammans med The Listener, The End, Bingo och Ryan.

Anatomianimation, 4 ansikten av 6

Som alltid med kortfilmspaket är det lite skiftande kvalitet. Debuten The Listener är egentligen bara ett experiment från dataanimationens barndom (1991), men Landreth har en unik stil som kommer väl till sin rätt i underbart meta The End och till den tänkvärda och skruvade storyn i The Spine. Underbart avbräck från Pixar-animationens i jämförelse gulliga stil.

Episodfars, 4 affärsmän av 6

Med fyra fristående novellfilmer får vi stifta bekantskap med ett cheerleadergäng som peppar vanligt folk, en kille som klär ut sig till tjej för att komma nära fotografflickan han är förtjust i, en kvinna som gör ett dagis för avskedade affärsmän och en kvinna som förför kundtjänstrepresentanten för sitt elbolag. Det är absurt, sjuk humor och tidvis mycket underhållande. Favoriten är nog när hejarklackstrion hejar på en man som vill ta livet av sig, men inte riktigt klarar av att ta steget. Pythonskt.

Kroppsbiografi, 3 Singha av 6

Professionelle kroppsbyggaren Dennis bor med sin överbeskyddande mamma,men väljer att följa sin onkels initiativ och far till Thailand för att hitta en fru. Kim Kold är mycket bra som den blyge, hunsade Dennis. Han är egentligen bara lycklig när han får träna eller flexa sina gigantiska muskler, och det är bl a därför det känns logiskt att det inte är i Pattayas horkvarter han finner kärleken, utan där han finner sig betydligt mer hemma.

Åldersnojedramedi, 5 daleks av 6

I sann Solondzk anda är det kolsvart komedi som gäller. Situationerna är välbekanta, men skruvade till något slags ilande nästan-igenkännande. Dialogen är välskriven, skådisarna utmärkta (hur fel kan det gå med Christopher Walken som uppgivet sträng pappa) och gränsen mellan verklighet och självinsikt är lagom luddig.

Intellektuellmanipulation, 2 giraffer av 6

Det är till en början segt och händelsefattigt, men efterhand börjar det i alla fall ske lite saker. Det läggs dock inget krut på att bygga upp stämningen, och även om det tar sig lite mot slutet, så blir det aldrig riktigt bra.

Relationsdrama, 3 korpar av 6

Det är Captain Subtext för hela slanten när Stella, tillsammans med sin pojkvän, konfronterar sin far på ett vindpinat Fårö. Kargheten i landskapet återspeglas i personligheten hos den barske fadern, ojämnt gestaltad av Jakob Eklund. Ibland otäckt, ibland rörande, ibland tråkigt och hela tiden distanserat. Men det griper inte riktigt tag, och det hela blir lite slätstruket.

Episoddeckardrama, 3 språk av 6

I sann GIFF 2000-2004-anda vävs historier samman, men här håller man sig till ett ställe och blandar och ger i kronologin. Det har gjorts förr, både bättre och sämre, men det bör belysas att fotot är bra, att situationerna är trovärdiga och att den röda tråden är sinnrikt vävd. OK, men inte mer.

Intelligensthriller, 5 tavlor av 6

David Hare har mest jobbat som manusförfattare, och det märks. Page eight är skickligt dramaturgiskt uppbyggd, handlingen spännande och lite skruvad och dialogen är skimrande. Bill Nighy är som klippt och skuren för huvudrollen och hela den namnkunniga ensemblen gör mycket bra ifrån sig. Lägg till bra foto, ett skönt jazzigt soundtrack och en rapp spion noir-känsla och en av festivalens bästa rullar är ett faktum.

Fejkdystopi, 2 torrjuck av 6

Först förstår man inte alls vad som händer. Alla karaktärerna är hunsade, osympatiska, apatiska och/eller osammanhängande. Sakta inser man vad det är den underliga samlingen figurer sysslar med, och en av dem tycks vara mer labil än de andra. Filmen är lika underlig som Giorgos Lanthimos förra, Dogtooth, men saknar dess krypande, psykologiska otäckhet och är helt enkelt bra mycket tråkigare.

Lynchningsdrama, 3 tillbakablickar av 6

Enligt programmet skulle detta vara en välriktad kritik mot kyrkans makt i fattigdomens Guatemala, men sett från ett sekulärt svenskt perspektiv lyckas filmen i bästa fall diskret antyda att vissa individer inom kyrkan inte drar sig för att ta emot donationer från de som egentligen inte har råd. Kanske är det kontroversiellt i Latinamerika, men knappast här. Bättre är då filmens grundhandling, om hur ett samhälle med närmast obefintligt rättssystem fallerar, och den starke anklagar den svage, och lynchstämning uppstår.